sweetseventeen

Har du varit med om att du håller på att skriva med en kille/tjej och märkt att det är alltid du som "börjar skriva". Jag tycker jag hör det problemet titt som tätt, även hos människor som faktiskt är tillsammans med någon. 

Jag brukar tycka att det här är lite löjligt. För det är väl bara att skriva om du känner för det? Hen kanske inte vågar ta steget osv. Men jag har ändrat uppfattning. Det är ju inte meningen att EN ska vara i ett förhållande för TVÅ. 
Det kan ju finnas flera anledningar till att den andra inte skriver. T.ex.

• nåt allvarligt kan ha hänt
  
  
• man vågar inte skriva/man vet inte vad man ska skriva
  
  
• man spelar svårflirtad
  
  
• man är inte intresserad.

När man är kär så har man fjärilar i magen, man tänker på personen hela tiden och i ens ögon är personen perfekt. Men kan man vara kär även om det där inte stämmer in? 
Om man t.ex. tänker på personen typ hela tiden, man vill vara med personen hela tiden, men man tänker en hel del negativa tankar om personen i stort sett hela tiden men samtidigt älskar personen väldigt mycket. Vad är man då? I behov av närhet eller har man gått längre i "kärleken"? 

Detta problem som förekommer ex antal dagar eller t.om. veckor (för vissa) i månaden PMS. Det borde inte få finnas.
Man blir 100 gånger så känslosam som man brukar vara vanligtvis. Och man kan inte rå för det. Minsta lilla fel och man är där och bråkar som fan. Inte nog med att man mår dåligt själv när allt bara är cp, men man skrämmer ju iväg människor man tycker om. För man blir ju ett jävla känslomonster. Nä fy. Jag ska hitta botemedel för PMS. Då kommer världen bli SÅÅÅ mycket bättre!
/Anna

Det här med komplimanger är något jag har lagt märke till är riktigt bra. Vissa har jättesvårt att ge komplimanger och andra har jättesvårt att ta emot, eller både och kanske? 
Jag har alltid haft svårt å veta hur jag ska ta emot en komplimang, förut har jag alltid nekat dem, men jag har märkt själv hur jobbigt det är när man försöker vara snäll och det bara blir till nåt negativt. Så jag har börjat ta emot det jag hör och det gör mig jätteglad.

I min klass är vi jättebra på att ge komplimanger till varandra och det äger. Alla (typ) ger komplimanger till varann och jag tror det höjer oss alla. I alla fall höjer det mitt humör rejält. Man blir ju så glad och det borde man inte ta ifrån sig själv. Utan ta emot det. Vem skulle orka kommentera nåt som de inte ens menar?

Så alla borde börja ge komplimanger och TA EMOT!
/Anna

Jag hatar verkligen att inte veta hur jag känner, kanske för att jag har ett otroligt kontrollbehov och just nu har jag fan ingen koll. Just nu, tror jag att jag är mest arg. Arg över hur jävla dåligt jag blev behandla av någon jag trodde brydde sig. Av någon man litade på och som man öppnade upp sig för. Arg över hur lite personen brydde sig om hur jag mådde, fullständigt struntade i hur jag skulle må och inte ens kunde förmå sig att svara när man ringde och smsade. Arg över allt egentligen. Arg över att en person, som visade sig vara ett as, fick ta min tid. Det känns inte som det var värt det. Att man försökte, men istället bara blev behandlad som skit. Visst, kanske inte till en början men sen. Skenet bedrar, som man brukar säga och det stämmer verkligen.  Jag är arg, arg över att jag inte ens kunde få ett riktigt jävla avslut. Allt jag fick var ett sms, ett ynkligt jävla sms fullt med massa jävla skitsnack. Det var det jag fick, efter att i 2 dagar blivit ignorerad. Efter att i 2 veckor, gått runt och känt mig bortglömt och oviktigt.  Mer, det var jag tydligen inte värd.

Arg är jag men samtidigt känns det som en slags saknad, samtidigt inte. Ska jag vara ärlig, saknar jag nog mer känslan att vara kär, att veta att någon är kär i mig och vill ha mig. Men om jag saknar honom? Nej, det tror jag inte. Kanske den han var, men samtidigt känns även det gamla han som en lögn och varför ska jag sakna en lögn? Varför ska jag sakna någon som större delen av tiden fick mig att må dåligt och som i slutändan, inte ens brydde sig om mig? Helt jävla onödigt. Visst, lite glad är jag väl över den glädje han gav mig men samtidigt, på ett sätt var det inte värt det. Känns hårt att säga, men så är det.

Jag vet att detta kommer släppa, att jag kommer att hitta den perfekta personen, som kommer få mig att känna mig som världens bästa tjej. Som kommer bry sig om mig och värna om mitt bästa. Som kommer bry sig om mina känslor.

Det var skönt att få ur sig detta, visst att det kanske kan ses som uthängning men jag behövde skriva av mig och jag tycker jag förtjänar att göra det jag behöver just nu.

Hej!

 

Ja som ni har märkt så har ju Anna åkt till Finland och det är ju så att jag ska sköta uppdateringen men det är så att en jobbig grej har hänt och det kommer kanske inte bli så mycket uppdatering. So you know

 

Något jag stör mig på, som jag kan må dåligt över, är respektlösa människor. Vare sig det är mot andra människor eller djur så är det idiotiskt. VARFÖR ska alla leva precis som du gör? VARFÖR är det fel om någon väljer att göra på ett annat sätt? VARFÖR ska du nedvärdera folk som inte har samma åsikt som dig? VARFÖR VARFÖR VARFÖR???

Alla människor har rätt att leva sitt eget liv och gå sina egna vägar. Det kanske inte faller alla in i smaken men så är det.  Varje människa ska väl kunna må bra i det den gör och tycker om utan att nån ska komma och säga att det är fel? 

Visst, alla tycker och tänker väl om saker och ting. Och visst kan man säga vad man tycker och tänker, men det är en annan sak att inte acceptera. Väljer någon att göra nåt så är det upp till den och ingen annan. Det räcker att höra någons åsikt en, två gånger sen får det väl vara nog. Sluta vara så förbaskat respektlös och försök förstå dig på människan istället!!!!

/Anna

Jag började morgonen med att läsa en blogg om en mamma som har förlorat sin dotter. Det var ganska så jobbigt att läsa, för jag tänkte mig in i situationen och då började jag bara gråta. Helt ofattbart sjukt!!! Nä, ingen borde få dö!

 

Klockan är just nu 01:18 och jag sitter just ni bara och funderar och jag tror jag ibland försöker alldeles för mycket. Och arg är jag också. Arg på allt dåligt som hänt och att det fortfarande ska behöva hindra mig och få mig att tro att samma sak ska hända igen. Det gör mig så jävla paranoid så jag håller på att bli galen och jag ibland vet jag inte ens vad jag ska göra åt det heller.

 

Fast varför låter man sig ens stoppas av det som varit? Varför tror man att saker som hänt i tex. tidigare förhållande ska fortsätta i nya? Jag orkar inte med att hjärnan ska hålla på såhär, önskar man kunde ta bort den ibland. Scumbag brain typ. Någon gång kommer man väl över det, antar jag.

 

Detta inlägg kommer inte många, om ens någon förstår, men jag kände att jag behövde skriva av mig.

 

Aja, sov gott människor